Om Projektet

Jag kommer här att diskutera likheterna och skillnaderna mellan matematik, naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. Jag vill också påpeka att det inte finns en samsyn om detta, utan här presenterar jag min förståelse av dessa olika forskningstraditioner och deras inbördes relation.

Matematiken växte fram ur ett behov att lösa praktiska problem, men främst på grund av en nyfikenhet att utforska den i sig självt. Den är uppbyggd av strikt definierade begrepp och axiom. Axiom är grundsatser som traditionellt har betraktats som självklart sanna, och därmed inte behövde bevisas. Modern matematik ser axiom mera som grundsatser eller restriktioner och grundantaganden för en given matematisk teori. De behöver därmed inte ha något sanningsinnehåll i sig. Matematikens sanningar (teorier och satser) är relationer mellan dess begrepp, som kan bevisas – en gång för alltid – enbart med hjälp av mänskliga logiska resonemang och teorins axiom.

Man skulle kunna säga att matematiken är en strid med oändligheten. Det finns exempelvis oändligt många rätvinkliga trianglar. Hur kan då matematiken visa, i ett ändligt antal steg, att Pythagoras sats gäller exakt för alla dessa oändligt många trianglar? Det är egentligen vad vi gör i ett bevis: att i ett ändligt antal steg visa att något gäller för ett oändligt antal objekt. Hur kan matematiken vinna sådana strider med oändligheten? Det är här som matematikens förtrollande skönheten ligger.

Ma­te­ma­ti­ken är inte nå­gon ex­pe­ri­men­tell ve­ten­skap, och dess be­grepp har inte nöd­vän­digt­vis nå­got att göra med den verk­li­ga värl­den. Ma­te­ma­ti­ken an­vän­der sig av ide­a­li­se­ra­de be­grepp, som ex­em­pel­vis ex­ak­ta cirk­lar, med en ex­akt ra­die r och en ex­akt om­krets 2πr, där kon­stan­ten π=3,14159... är ett ex­akt tal med oänd­ligt många de­ci­ma­ler. Dvs π in­ne­hål­ler en oänd­lig in­for­ma­tions­mängd, och en da­tor skul­le be­hö­va oänd­lig med tid för att ta fram alla de­ci­ma­ler­na. Men det finns inga ex­ak­ta cirk­lar i verk­lig­he­ten, där allt mås­te byg­gas upp med hjälp av par­tik­lar.

Naturvetenskapen utgår ifrån föreställningen att det bakom den komplexitet av fenomen vi ser finns en objektiv värld som uppvisar enkelhet och extrem regelbundenhet. Denna regelbundenhet, försöker exempelvis fysiken uttrycka exakt matematiskt, genom ett samspel mellan observation, experiment och teori.  Komplexiteten reduceras då till ett antal enkla naturlagar, som kan uttryckas i term av ett fåtal väldefinierade och mätbara begrepp samt matematiska relationer mellan dem. Med hjälp av dessa naturlagar kan vi sedan förklara olika fenomen samt göra förutsägelser.

Komplexiteten av kroppars rörelse kan exempelvis förklaras med hjälp av bl.a. Newtons andra lag F = m∙a, där F är kraften som verkar på kroppen, m är dess massa och a dess acceleration. Det är häpnadsväckande att ett fåtal symboler kan förklara en mångfald av fenomen.

Observera att det centrala antagandet är att regelbundenheterna uppkommer på grund av de universella och oföränderliga underliggande lagar som bara finns där, oberoende av människan och hennes teorier. Därmed kan väldefinierade och mätbara begrepp införas, och teorier testas och förfinas, genom att man utför exakt identiska experiment i det ”oändliga”. Vi kan aldrig bevisa att våra teorier och modeller är sanna, men vi kan göra dem troliga genom att ständigt konfrontera dem mot dessa oföränderliga lagar och deras effekter, som så att säga gör kompakt motstånd mot våra felaktiga teorier.

Matematiken är en mänsklig konstruktion. Det är därför ett mysterium att naturen verkar ha matematiken som sitt eget språk: Fysikens lagar uttrycks ju matematiskt.

Men det kanske inte finns något mysterium. Fysikens konstanter (som ljushastigheten eller elektronens och protonens massa) kan knappast vara exakta tal med oändligt många decimaler eftersom, det skulle innebära att det finns en oändlig informationsmängd i varje punkt i universum. Detta verkar inte vara rimligt. Naturen skulle då i så fall ha matematikens språk upp till en viss nivå, långt ifrån dess idealiserade konstruerade värld. Har vi inom fysiken varit förblindade och förtrollade av matematikens exakthet och skönhet? Om principiell exakthet (experimentellt är det förstås omöjligt att mäta exakt) inte är möjlig inom fysiken vad säger det då om verkligheten? Hur kommer då vår syn om exempelvis orsak och verkan samt determinism att påverkas av detta?

De enorma framgångar som matematiken och naturvetenskapen har haft, ger upphov till frågan om dessa metoder även kan användas inom samhällsvetenskap och humaniora. Men situationen inom dessa discipliner är tuffare och annorlunda. Samhällsvetenskap och humaniora studerar människan, hennes individuella och kollektiva handlingar, de samhällsinstitutioner och maktrelationer som organiserar, styr och kontrollerar dessa handlingar. Dessa handlingar, samt samhällsinstitutioner och maktrelationer uppvisar en viss regelbundenhet som kan vara objekt för forskning. Men till skillnad från naturvetenskapen uppkommer dessa regelbundenheter inte huvudsakligen på grund av oföränderliga underliggande lagar, utan på grund av rådande idéer och föreställningar om hur individuella och kollektiva handlingar skall organiseras, styras och kontrolleras. Till skillnad från naturlagar, som är universella och oföränderliga, är dessa idéer och föreställningar olika i olika kulturer och föränderliga inom en och samma kultur. Därför finns det en mänsklig historia.

Naturligtvis skulle det sociala livet vara omöjligt utan vår biologi. Det finns en hel rad nedärvda egenskaper som kan förklaras med hjälp av underliggande allmänna lagar. Hit hör exempelvis reflexrörelser och andra biologiska reaktionsmönster. Glädje, rädsla och skam är känslor som finns hos alla människor.  Och alla kulturer måste säkerställa sin reproduktion och lösa problemet med mat. Men trots dessa gemensamma förutsättningar, har en mångfald av olika kulturer skapats under historiens gång, och de kan inte förklaras av enbart geografiska skillnader. Inte ens sexualiteten, som är så starkt genetiskt betingad, betyder samma sak för olika kulturer, eller för olika individer i en och samma kultur.

Det filosofiska och vetenskapsteoretiska dilemma som samhällsvetenskap och humaniora brottas med kan definieras: antingen finns det en universell och oföränderlig grund (eller essens) bakom hela den enorma variation av idéer och föreställningar som har uppstått (och kan uppstå) i mänsklighetens historia (och den hypotesen innebär att man härmar det matematiska och naturvetenskapliga synsättet). Eller också förkastar man existensen av en sådan grund (eller essens), och uppfattar i stället dessa idéer och föreställningar som ogrundade mänskliga skapelser.

En av de centrala filosofiska frågorna i antikens Grekland var vad som är ti physi, dvs av naturen (eller essensen) given och därmed oföränderlig, och vad som är to nomo, dvs av lagen (eller konventionen) given och därmed föränderlig. Demokrati växte fram ur tanken att samhället huvudsakligen är to nomo, där idéer och föreställningar är ogrundade mänskliga skapelser. Därmed kunde de rådande idéer och föreställningar samt de institutioner som förkroppsligade dessa idéer och föreställningar ifrågasättas. Politik och filosofi växte fram ur detta ifrågasättande som ett försök att förkroppsliga tanken om frihet som individuell och kollektiv autonomi. För att medborgarna ska kunna axla det ansvar som krävs i ett autonomt demokratiskt samhälle behövs en omfattande bildning (paidia).

Ett samhälle är heteronomt om den anser att dess idéer, föreställningar och institutioner är ti physi. Exempelvis givna av Gud, förfäderna eller av ett rationellt förnuft (som därmed rationellt hittat essensen i samhällets bärande idéer). Ett sådant samhälle behöves förstås ingen demokrati.

Organisering av en privat eller offentlig verksamhet (företag eller myndighet), och därmed de regelbundenheter som denna verksamhet kan uppvisa, är exempelvis ett uttryck för idéer och föreställningar om marknad, entreprenörskap, ägande, auktoritet, ledarskap, arbetsförhållanden, demokrati, frihet, rättvisa, jämställdhet mellan kön, osv. Dessa begrepp, eller snarare sociala betydelser, bärare av individuell och kollektiv mening, kan inte – som inom naturvetenskapen – helt fixeras i sin mening eller väll definieras, och ännu mindre mätas. Inte för att vi inte har tillräckligt med kunskap om dem, eller för att de är alltför komplexa, utan för att det inte finns någon objektivt sann mening i dessa begrepp som väntar på att bli upptäckt – som exempelvis begreppen kraft, massa och acceleration inom fysiken. Marknad, demokrati, frihet, rättvisa och övriga begrepp är mänskliga skapelser med i grunden obestämda betydelser, under ständig knådning och förändring. Vad betyder till exempel begreppen gud, frihet, rättvisa eller marknad? Under den senaste finanskrisen fick vi en chockerande insikt om att marknaden hade förändrats till något helt annat än vad vi trodde att den var. När investmentbanker försökte hitta nya instrument för att sprida riskerna med subprime-lån, ändrades betydelsen av vad begreppet risk är kraftfullt. Men begreppet risk, och hur man kan uppskatta det, är centralt i hur marknaden fungerar. Före krisen existerade t.o.m. en matematisk formel för beräkning av risker: David X. Li’s Gaussian copula funktion. När innebörden av ett sådant centralt begrepp förändrades så dramatiskt, bröt marknadens regelbundenheter så småningom samman.

Varje undersökning inom samhällsvetenskap som försöker efterlikna de naturvetenskapliga metoderna, tvingas först och främst fixera betydelsen av de ingående begreppen (för annars går det inte att mäta dem – mätning förutsätter fixering). De regelbundenheter och sanningar man då hittar, samt de teorier man bygger upp, är relativt dessa fixerade (mänskliga och därmed föränderliga) föreställningar och begrepp. Jag menar inte att samhällsvetenskapen inte skall bedriva en sådan typ av forskning. Den har en viktig funktion att uppfylla. Men man måste vara medveten om dess begränsningar och problem. Ett centralt problem är att studieobjektet inom samhällsvetenskapen inte kan göra ett lika kompakt motstånd mot våra felaktiga teorier – som exempelvis naturen kan göra. Som vi nämnt ovan, gör naturen motstånd p.g.a. de underliggande universella och oföränderliga lagar som bara finns där.  Men de människor som ingår i ett samhällsvetenskapligt studieobjekt har inte ens själva en klar och tydlig uppfattning om vad för slags idéer, föreställningar och värderingar som styr deras beteenden. Vad betyder exempelvis marknad, entreprenörskap, ägande, auktoritet, ledarskap, arbetsförhållanden, demokrati, frihet, rättvisa och jämställdhet mellan kön för dem?

Dessutom, när vi påtvingar mätning av ett begrepp (och därmed fixering av dess betydelse), riskerar vi att ha kvar en karikatyr av det ursprungliga begreppet. Många kvalitativa drag av begreppet kan försvinna under fixeringen. Vi mäter då något helt annat än den ursprungliga betydelsen.

Ett annat problem som hanteras olika mellan naturvetenskapen å ena sidan och samhällsvetenskapen och humaniora å den andra, är att det inte finns några objektiva eller neutrala observationer. Alla observationer är beroende av våra bakomliggande teorier, och i förlängningen av vårt språk och de idéer och föreställningar som språket är bärare av. När du exempelvis ser solen gå upp på morgonen, vad ser du då? Ser du att jorden står stilla och solen snurrar runt jorden? Eller tvärtom? Naturvetenskapen måste eliminera detta problem eftersom den söker de underliggande lagar som är oberoende av människan – och gör det rätt så bra – men den kan inte helt frigöra sig från mänskliga idéer och föreställningar (vi kommer aldrig att kunna veta hur naturen är i sig självt).

För samhällsvetenskapen och humaniora, är idéer och föreställningar, samt den sociala ordning (regelbundenheter) och oordning som människor skapar kring dem, själva studieobjektet. Men vi kan försöka belysa och förstå dessa idéer och föreställningar i olika domäner av vårt samhälle och i dess historia, endast genom tolkning, och endast genom att utveckla andra idéer och föreställningar, och forma dem i sociala teorier. Vi har alltså ingen direkt och oproblematisk tillgång till samhällsvetenskapens och humanioras studieobjekt. Problemet accentueras när vi försöker förstå en annan kultur eller civilisation; dvs när vi försöker tolka och förstå den utifrån våra egna idéer och föreställningar.

Alla dessa problem med att använda naturvetenskapens kvantitativa och förklarande metoder (dvs reducera ett fenomen till underliggande universella lagar) inom samhällsvetenskaperna och humaniora har resulterat i att många forskare använder, eller kompletterar med, andra mera kvalitativa metoder. De bygger på andra vetenskapsteoretiska utgångspunkter än den positivistiska, som naturvetenskapen bygger på – som exempelvis hermeneutik och social konstruktivism. Dessa metoder fokuserar i större utsträckning på tolkning och förståelse av hur människan skapar sin objektiva verklighet utifrån föränderliga idéer och föreställningar, och förutsätter att betydelserna aldrig helt kan fixeras, eller ens betyda samma sak för alla individer i en kultur.